"I once had a girl, or should I say, she once had me".

Jag läste nyligen ut romanen Norwegian Wood av den japanska författaren Haruki Murakami och jag älskade den verkligen. Verkligen. Språket, handlingen (eller kanske snarare icke-handlingen), karaktärerna... Åh, jag vet knappt vart jag skall börja. Ibland ramlar man över böcker som är så bra att man inte riktigt vet vart man skall ta vägen och som man kommer att läsa om och om igen tills sidorna ramlar sönder. Norwegian Wood är en sådan bok.

Boken inledes med att romanens huvudkaraktär och tillika berättare den 37 år gamla Toru Watanabe hör en orkesterversion av The Beatles låten Norwegian Wood på ett flyplan som precis har landat i Tyskland. Denna låt får honom att minnas sin tid som student i 1960-talets Tokyo och de båda kvinnorna Naoko och Midori som på olika och likväl samma sätt har haft betydande roller i hans liv.

Norwegian Wood är en roman om kärlek, sorg och död. Det är en surrealistisk historia som hela tiden svävar mellan det som är verkligt och det som inte är det. Om man är ute efter en tydlig handling är detta inte rätt bok. Norwegian Wood kretsar mer kring en känsla och en sinnestämning än ett händelseförlopp. Haruki Murakamis språk är på många sätt poetiskt och jag tror att det är det som jag faller för i romanen. Jag kan knappt vänta på att få lägga vantarna på fler av Haruki Murakamis böcker. Böcker som jag har hört skall vara än mer fantastiska än Norwegian Wood. Ett ord: Wow.